Sparkade tränare, dyra värvningar och så kallade satsningar sätter ofta stopp för unga förmågors möjligheter att få chansen på högsta nivå. Men det är också det som sätter käppar i hjulen på klubbar som vill framåt menar Solidsports Mathias Lühr.
Ofta är det först när det är på väg att gå riktigt åt helvete som man plötsligt tvingas upptäcka lösningen.
Jag vet inte vad det är. Vad som får coacher och föreningar att tveka.
Rädsla? Feghet? Eller helt enkelt en övertro på det man INTE har i laget.
Därför gillar jag utvecklingen och självförtroendet i SBL just nu.
Den inträffar på elitnivå i de flesta sporter.
Minneskollapsen. Driften iväg från noga överlagda värdegrunder och långsiktiga planer.
För i jakten på resultat och pengar (allt handlar alltid om pengar på högsta nivå, glöm aldrig det) så letas det hela tiden genvägar när det blåser motvind och trycket gör att väggarna till kanslibyggnaden börjar svikta.
Det har hänt, händer fortfarande och kommer hända igen i fotboll, hockey, innebandy, basket – ja, det händer nog i alla sporter utom skidorientering och möjligen squash. Man börjar söka lösningar utifrån.
Inte sällan kostsamma, men ännu mer sällan ger lösningarna det fulla värde som prislapp och lön kostar.
Oftare bidrar då de desperata lösningarna till en ekonomisk och sportslig spiral nedåt som kan vara oerhört svår att få stopp på. Risker som de ansvariga känner till, men ändå är beredda att ta.
Trots att den långsiktiga lösningen kan sitta framför näsan på dem, och trots att den långsiktiga lösningen inte ens behöver vara särskilt långsiktig.
Det kan vara här och nu.
Men ofta är det först när det är på väg att gå riktigt åt helvete som man plötsligt tvingas upptäcka den.
Allsvenska fotbollslaget IFK Göteborg är ju ett färskt och alldeles ypperligt exempel på detta.
Där det sportsliga slitaget och motgångarna under flera år lappades med tillfälliga och dyra lösningar som hämtades in för att stoppa blodflödet.
Det gick inget bra alls.
Samtidigt ägde man en av Sveriges främsta ungdomsakademier, och det var väl kul – men steget upp till allsvenskan för talangerna var ju alldeles för stort.
Eller?
Svaret på frågan var nej.
Och när lagkassan ekade tomt och desperationen pulserade genom den anrika föreningen så tog man till slut klivet på allvar, och ledning och tränare tryckte upp spelare som Benjamin Nygren (som räddade Blåvitts ekonomi med försäljningen till Belgien), Noah Alexandersson, Emil Holm och Rasmus Wikström i a-laget.
Och in på planen.
Det gick jättebra.
Fansen älskar de egna talangerna och talangerna svarar upp på planen
Effekten blev ett både sportsligt och föreningsmässigt lyft.
Fansen älskar de egna talangerna, talangerna svarar upp på planen – och kan i nästa stund säljas utomlands för att stabilisera ekonomin ytterligare. Och Blåvitt upplever i dag – trots en blek avslutning på säsongen – en renässans, och framtidstron har inte varit så skön på väldigt många år.
Och fler talanger står på tur.
Nu går det inte att dra exakta jämförelsen med basketen i Sverige och SBL.
Men när coacher runt om i ligan vågar lyfta fram och verkligen SPELA 17-åringar som Sylvia Leth, Alvik, Matilda Ekh, Luleå, Stina Almqvist, Mark, Mirana Elebring, Mark, Lisa Bolander, Uppsala, Ida Ojala, Norrköping, Ella Eklöf, Norrköping och Julia Nyström, Eos – då visar det på självförtroende och det ger framtidshopp åt sporten, lagen och svensk basket.
Tjejerna tillhör olika klubbar, men de känner ändå en samhörighet som byggts i juniorlandslaget – och tillsammans kämpar man nu för att nå ännu längre.
Förhoppningsvis hela vägen till landslaget, där det hyfsat snart är dags att lösa av stjärnor som Frida och Elin Eldebrink.
Men bara hyfsat snart.
