Alla människor bär på sin egen viktiga story. Få kan dock ge dessa livsberättelser perspektiv som parasportare.
Det är en värld som alla borde besöka. Och jag vill uppmana klubbar från alla sporter att öppna upp sektioner för dessa hjältar som inte sällan behöver hjälp att hitta glädje och en avgörande livsgnista.
Det pratas inte sällan om idrott i samma andetag som man nämner liv och död.
Det är sällan sant, då det istället i 99 procent av fallen handlar om resultat.
Och medaljer.
Men kanske framför allt om pengar.
Zlatan Ibrahimovics investering i Hammarby IF är ju ett lysande exempel på detta. Där lojala fans i Malmö känner sig svikna när Zlatan gör business med guldkonkurrenten i Stockholm, och ofattbara och oförlåtliga hot väller fram samtidigt som den sanslösa hatreaktionen får supportrar till Malmö FF att vandalisera och skända den nyresta statyn föreställande Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna.
Idrott betyder så mycket för så många, och det är svårt att hålla känslorna i schack.
Jag föraktar de våldsamma reaktionerna, men begriper känslorna.
Det ÄR viktigt med resultat, och ekonomi – och medaljer och titlar är ju något som både förenar och sprider glädje. Och klubbkänslan ska man heller aldrig – aldrig – underskatta.
Men idrotten kan vara så mycket viktigare än så, och det är därför det är viktigt med perspektiv.
Och kanske ska man då göra ett nedslag i verkligheten hos Frida Dämhagen i Trelleborg, eller Fatmir Seremeti i Malmö.
Där sporten verkligen räddar liv.
Jag hade ett uppdrag som presschef för Basketligan Special under en säsong.
I den ständigt växande ligan briljerar i dag hundratals tjejer och killar med intellektuella funktionsvariationer. Kanske inte med dribblingar, blockar och trepoängare – men med något så oerhört mycket starkare.
Där finns en gemenskap, en värme och en lojalitet – ja, en kärlek som jag unnar alla att bara få snudda vid för en timme eller en dag.
Du skulle upptäcka något som vi oftast verkar glömma bort i idrottsvärlden – och i den den övriga världen för den delen – och som är svårt att helt beskriva i ord.
En uppriktig värme, genuin glädje och generositet utan att begära något i utbyte. Det är det närmsta jag kan komma.
Och det ger perspektiv. En insyn i vad som är viktigt på riktigt.
Samma känsla får jag i samtalen med Frida och Fatmir, och där bor även något avgörande bakom idrottandet som de kallar sin livlina.
Som 13-åring drabbades Fatmir av en ögonsjukdom som i dag tagit i stort sett hela hans syn. Tonåringens sinne svartnade och en önskan om att bara få ge upp tog över.
Enligt Fatmir lever i dag en stor del av funktionsnedsatta med samma allvarliga tankar, men han vet också att det finns en väg mot ljuset med hjälp av idrotten.
Goalball blev Fatmirs räddning, och det är sporten som format den 36-årige beslutsamme man som i dag är egen företagare och föreläser om både tillgänglighet och ren inspiration.
– Jag vet inte om alla haft den svåra ångest och de depressioner som jag har gått igenom, men de allra flesta parasportare har ju samma story att berätta i slutändan: Det var idrotten som ledde till deras framgångar, glädje och livsgnista, förklarar Fatmir.
För Frida är måndagar och onsdagar heliga.
Det är dessa kvällar hon tränar pingis i FIFH-hallen. Det är då den arbetslösa men så arbetssugna Frida får komma ut ur föräldrarnas hus på ett naturligt sätt. Träffa kompisar, snacka skit – och lira pingis.
Frida erkänner att hon inte är någon J-O Waldner eller Truls Möregårdh, att drömmar om Paralympics är mycket avlägsna – men att detta inte spelar henne någon som helst roll.
Hon älskar bordtennisen gränslöst och allt vad den ger henne, och där finns liksom inte att missa en endaste träning.
Pingisen är Fridas livlina, och Frida är alltså långt ifrån den enda som i parasporten odlar styrka i sporthallen för att ta sig an livet.
Jag vill uppmana klubbar från alla nivåer och alla sporter att ta till sig dessa ord.
Att öppna upp en dörr som både kan skapa glädje och livsgnistor och tillföra en ny dimension av känslor och perspektiv in i en förening.
En del har redan gjort det, men där finns mycket mer att göra.
Och det är viktigt på riktigt.
