Bredd och spets. Två ord som vi gärna förknippar med Solidsport.
Två vägar som faktiskt kan förenas i en klubb – och i ett specifikt lag.
Ett exempel på det är Åkersberga Baskets P03-lag, skriver Mathias Lühr.

Åkersberga Baskets framgångsrika P03-lag har löst en av det känsligaste ekvationerna i svensk idrott – och är nu bäst i landet. Det finns alltid unga tjejer och killar, och inte minst föräldrar, som känner att det blir en orättvis balans inom barn och ungdomsidrott.

Det kan vara killar eller tjejer som petas i (för) tidig ålder, mår dåligt och inte sällan slutar innan de egentligen har börjat på riktigt. De vittnesmålen är alldeles för många och i mina ögon bevis på något sjukt.

Eller så finns det de föräldrar – och för all del även barn och ungdomar, men det är ju föräldrarna som ska veta bättre – som anser att det s k a toppas och vässas i en tidig ålder. Att den individuella utvecklingsfarten inte ska bromsas av lagkamrater som inte kommit lika långt.

Antingen eller, liksom.

Balansgången för en tränare som försöker inkludera och samtidigt ge de mest utvecklade spelarna vad de vill ha, den är därför extremt delikat.

I stort sett omöjlig, skulle jag säga – för hur mycket du än kämpar så kommer det dyka upp någon missnöjd röst.

Jag tror det är oundvikligt.

Inte ens Jens Larsson han hans ledarkollegor i Åkersberga Basket slipper snacket, även om det är något Larsson själv tonar ner. Men när hans P03-killar vann RM-guld i fjol så kunde han inte undgå att höra det elaka surret om toppningar, att det givetvis var förklaringen till framgången.

Och alla har ju rätt till sin åsikt och alla bär på sin egen sanning, men när jag lyssnar till Jens Larssons beskrivning av historien bakom den framgångsrika årskullen så finns där ledord som jag tycker om och tror på.

Det var väldigt, väldigt länge sen Åkersberga Basket hade ett juniorlag på den nivå som den i idag, där U17-laget alltså är en av de tyngsta favoriterna att vinna USM.

Jens Larsson (född 1970) tror att det var någon gång på hans egen tid som ungdomsaktiv.

Och det här är en grupp byggd från grunden, där de yngsta pojkarna bara var fyra, fem, sex år när de började träna tillsammans.

Man har jobbat stenhårt för att bygga en stark grupp, en gemenskap som både har roligt och vill tävla. Alla killar har haft samma tränare och alla har fått samma förutsättningar att träna.

Jag pratar med Joel Halling, MVP i USM i fjol, och får exakt samma bild av lagbygget som den Jens Larsson ger.

Det kommer från alla individer klubben: coachen, spelare, och alla andra. Det handlar om träningsnärvaro, om att alla vill bli bättre. Det är en bra gemenskap i klubben, vi kan skoja och ha kul, men är det blodigt allvar så vet vi vad som gäller. Vi kan växla från det roliga till en killermentalitet, och alla vill verkligen bli bättre, berättar Joel.

Jag har inga siffror på hur många spelare som fallit ifrån i Åkersberga under åren, men tydligt är att det återstår en stor grupp killar. Flera av dem startade just som fyra-, fem- eller sexåringar.

Och det är en grupp som är villig att gå upp 07.00 på söndagsmorgnar för att skjuta hundra stycken trepoängare var, för som Joel Halling säger:

Det är ett ypperligt tillfälle att bli bättre när de andra lagen ligger och chillar.

Åkersberga Baskets U17 går för nytt USM-guld 2020, och det är givet att hela truppen inte får plats i det laget som ska göra det.

Men man slår inte av på bredden. Samma coacher som ska leda det toppade laget till Sverigeeliten, de coachar även lagen under i deras matcher.

Varför?
– Vi vet ju inte vem som är elitspelare när det är 24 år, säger Jens Larsson.

Han tror idag att fyra-fem av killarna i dagens trupp kan gå så långt som till Basketligan, eller till och med ännu längre.
Sa jag att jag gillar Åkersberga Basket?

Mathias Lühr
mluhr@solidsport.com

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here