Just nu befinner vi oss i en orolig tid. Ett enskilt virus har ingen egen agenda, men för att möta dess konsekvenser så påverkas mötet mellan människor. Ur ett ekonomiskt perspektiv står sig verksamhet som är statsbidragsfinansierad relativt stabil, verksamhet som baseras på egenavgifter är delvis drabbad, medan verksamhet som byggs via extern finansiering drabbas hårt.
Lite förenklat är det en ögonblicksbild av det hybridiserade organisationslivet. Det är lätt att tänka som om vi har berövats något, men egentligen så finns det allra mesta kvar.
Ur ett ideologiskt och ett verksamhetsmässigt perspektiv bedrivs förenings- kultur och folkbildningsverksamhet fortsatt om än (kraftigt) anpassat.
Detta med en grundläggande tro på människors förmåga att samlas kring gemensamma idéer.
“Föreningslivet utgör livsnerven i den delen av det grundläggande samhällsbygget”
Idrotten som folkrörelse finns kvar med ett utbrett och starkt föreningsliv i hela Sverige Att samlas kring något gemensamt bidrar också till att individer själva kan forma sitt liv tillsammans med andra människor.
Genom konkreta och vardagliga upplevelser av samhällskrisen ställs frågan om vilken samhällsmodell vi vill ha. Detta tydligare än på många decennier. En förutsättning för de strategier som regering och myndigheter nu tillämpar har en direkt relation till att människor i samhället upplever tillit.
Tillit till institutioner byggs genom tilliten mellan människor. Detta får inte tas för givet.
Föreningslivet utgör livsnerven i den delen av det grundläggande samhällsbygget.
Människor med olika bakgrunder och erfarenheter möts. På motsvarande sätt som att det är uppenbart att beredskapslagren åter behöver fyllas så finns samma behov av att en mångfald av människor träffas för att tillsammans växa, må bra och utvecklas.
“Vi vet att den psykiska ohälsan i samhället är stor, inte minst bland unga. Risken är uppenbar att den kommer att öka ytterligare”
Redan nu, och i en snar framtid, i likhet med vid flyktingvågen 2015, kan den ideella sektorn och folkbildningen snabbt ställa om och börja jobba genom tusentals frivilliga och engagerade, skapa strukturer och arenor för möten, aktiviteter, samtal, bildning och samverkan.
Ytterligare en konsekvens av de stora påfrestningarna är att det finns en allmän oro – för äldre, för de inom vården, för att barn rör på sig för lite, för samhällsekonomin. Och enoro för den egna försörjningen, där vi dagligen nås av rapporter om kraftigt ökad arbetslöshet.
Många har tankar och funderingar om och kring hur den framtida vardagen ska se ut. I kris så hamnar utsatta människor i ännu svårare lägen, och redan innan coronaviruset så vet vi att den psykiska ohälsan i samhället är stor, inte minst bland unga. Risken är ju uppenbar att den kommer att öka ytterligare.
Det är därför viktigt, och för att undvika att föreningslivet tas för givet, att företrädare för ideella organisationer i relation till offentliga beslutsfattare fortsatt och förstärkt gör sin röst hörd.
Föreningslivet finns där för att motverka social isolering och främja psykisk hälsa. Det finns där för att möta rädsla och ovisshet. Föreningslivet har en given plats i det framtida samhälle som vi alla drömmer om.
Det här är en krönika från Idrottens Affärer.
