UPPSALA. Allt började i en sliten gympasal 1989.
Det slutade i världens största innebandyevenemang.
Och då har Peter Wennberg bara kommit halvvägs i sitt jobb med Storvretacupen.
– Det gäller att inte se problemen. Hade jag sett problemen så hade jag slutat för länge sen.
Den raspiga rösten tystnar.
Ögonen plirar piggt när de söker kontakt.
Munnen börjar le.
Sen kommer det än mer raspiga skrattet.
Några lunchgäster som sitter ett par bort vrider snabbt huvudena mot oss, innan de efter någon sekund återupptar samtalen och fortsätter äta sina köttbullar. Att mannen med skrattet är en av anledningarna till att de just sitter i nybyggt lyxiga IFU Arena och äter lunch, det verkar man inte reflektera över alls.
Och då är det som Peter Wennberg önskar.
Han får vara anonym.
Den gråhårige 57-åringen har mött upp i en uppknäppt klubbjacka, ett par svarta jeans och ett par välanvända Foppa-tofflor för att svara på en enda fråga, och Wennberg säger sig vara redo att berätta allt.
Avslöja hemligheten.
Hur han uppfann fenomenet Storvretacupen.
Själv hade Peter Wennberg bara känt lite på innebandy på ungdomsgården när sonen och hans kompisar i Storvreta ville testa på sporten “på riktigt” i slutet av 1980-talet.
I vanlig ordning får Peter Wennberg fortsättningen att låta enkel:
– Syrran spelade i damlaget och brorsan i herrlaget, så då sa jag att jag startar ungdomsverksamheten. Det var 1989. Så enkelt var det.
– Vi fick använda Ärentuna Sporthall under skoltider, det vill säga mellan klockan 16-18. Jag kände en vaktmästare och tjatade på honom så vi skulle komma in för att träna ungarna. För på kvällarna kom vi inte in, då var det uthyrt. Det var fotboll, skidor och så två äldre herrar som skulle spela tennis över hela banan.
Snabbt visade sig Peter Wennberg ha de magiska fingrarna som fick verksamheten att lyfta.
– Första träningen vi hade så var vi nog tjugofem spelare. Det var Jolly-klubbor, små mål och vända bänkar. Det gick bra, säger Wennberg.
– Den tredje träningen hade jag 80 ungar, i en hall. Då var det trångt. Då fick jag begära en tid till av vaktmästaren. På ett år fick vi ihop åtta lag. På fyra år drev vi upp verksamheten till Sveriges största innebandyklubb. Vi exploderade.
Cupgeneralen funderar, innan han säger:
– Jag såg tidigt vilken framtid innebandyn kunde ha i Sverige.
När föds då idén om Storvretacupen?
– Den startar 1993/1994, och då hade jag funderat på det i ett år.
Varför startar ni den?
– Vi hade så många lag, men vi hade inte så mycket pengar. Så anledningen till att vi startade cupen var att vi inte hade råd att åka iväg, så då fick vi ta cupen hit istället.
Peter Wennberg ler igen, när han tillägger:
– Det var rätt enkelt.
Första året så lyckades Peter Wennberg och Storvreta IBK samla ihop 32 lag till Storvretacupen.
Året efter var det etthundratio.
– Då tänkte jag att: “Det här börjar gå bra”, säger Wennberg.
– Vi hade en fruktansvärd utveckling, fram tills för åtta år sedan. Då låg vi på 750 lag, men så beslutade “svenskan” (Svenska Innebandyförbundet) att barn under tolv år inte får spela serie. Då tappade jag 200 lag till året därpå. Men nu är jag uppe på 750 lag igen!
Vad tyckte du om förbundets beslut?
– Det var dåligt. Ett tolvåring…, alltså, du väljer svår eller lätt matte i skolan. Ungarna vet exakt vad som händer, vilka som vinner matcher. Ledarna har koll. Man vet att man vinner och förlorar.
– I serier kan jag förstå att man inte vill ha utslagningen, men åker man på en cup…, då är man medveten om det. Jag har svårt att förklara för utländska lag att de inte får spela cup i Sverige förrän de är tolv år gamla.
Ni fick böta i det här läget. Varför och hur mycket?
– Ja, den historien har tystats ner, kan man säga. Jag fick böter på 100 000 kronor. Eller, klubben fick böterna. Men det slutade med 5000 kronor, säger Wennberg och utvecklar:
– Alltså, är man tolv år så får man spela serie. Det står i lagtexten. Efter nyår så flyttas elvaåringar upp till tolvåringars nivå och tolvåringarna spelade ju cupen efter nyår. Vi körde som vanligt, så tog “svenskan” ett beslut den 15:e eller 18:e december, att regeln gällde hela säsongen. Den 20:e december sa de att vi inte fick spela. Men då kan jag ju inte ställa in.
Hur är relationen med förbundet i dag?
– Den är bra.
Vilken bild tror du att Svenska Innebandyförbundet och andra utomstående har av dig?
– Halvtokig. Går och driver lite som han vill, säger Peter Wennberg, och det raspiga skrattat ljuder återigen över IFU Arena.
– Nä, jag följer reglerna, men man måste ibland … , alltså ska man driva sådant här så måste man ligga på gränsen ibland. Det tror jag. På allting.
– Man måste stångas. Vi har snart öppnat upp varenda skola i Uppland, men det var väldigt svårt att hitta övernattning innan dess. Det var bara att stångas.
Niklas Jihde var en gång världens bästa innebandyspelare.
I dag är han studioankare i Viasat, men framför allt en idrottsfarsa med en egen historia kring Storvretacupen.
– Storvretacupen är en otroligt viktig och häftig turnering för både barn och vuxna. En turnering som verkligen skildrar innebandyns vackraste sidor. Glädjen, gemenskapen och den magiska innebandyn man ser i alla Uppsalas fantastiska arenor har jag inte sett på något annat idrottsevenemang, säger Jihde.
– Det är här innebandyn fostrar stjärnor och skapar spelare som kommer att hålla på med sporten väldigt länge.
Som pappa vid sidan av planen, vad är dina intryck av Storvretacupen?
– Storvretacupen är den cup som det alltid snackas mest om, och när jag fick följa min dotters lag på plats för något år sedan så förstod jag varför, säger Jihde.
Han suckar:
– Samtidigt grämer det mig rejält att jag aldrig fick uppleva den här otroliga innebandyfesten som spelare.
Vittnesmålen kring Storvretacupens storhet är oändliga.
Jesper Berggren, 35, är en ärrad veteran i Storvreta IBK, och den spelare som gjort flest SSL-matcher genom tiderna.
Han var med när den första Storvretacupen spelades 1993, och Berggren deltar i dag precis som alla medlemmar som funktionär när cupen spelas runt nyår.
– Jag minns själv hur kul det var, och jag kan verkligen känna att spelarna har lika kul idag, säger Berggren.
– Och det är härligt att se hur Storvretacupen marknadsförs i staden, hur många människor som kommer till Uppsala under cupen – hur allt blomstrar under några dagar i december och januari.
Peter Wennberg är till vardags chef för tankningen av flygplan på Arlanda.
Storvretacupen är hans andra heltidsjobb.
– Peter Wennberg, han är ju Storvretacupen. Han sover väl inte under de där dagarna, Han har telefonen i handen och är alltid i hallen och han har varit det i 25 år. Peter har gjort ett extremt jobb kring cupen, som också är en av de viktigaste grundstenarna för Storvreta IBK, säger Jesper Berggren när han försöker förklara cupgeneralens betydelse för arrangemanget.
Och Peter Wennberg vet vad han tycker bäst om med sin cup.
Det handlar inte om de nio miljoner kronor som Storvretacupen i dag omsätter, eller den stora ekonomiska vinsten som är en grundsten i Storvreta IBK:s satsning. Och det handlar verkligen inte om den tämligen oansenliga summa pengar han själv får efter att ha byggt och basat över världens största innebandyturnering i 25 år.
– Kärleken till cupen…, ja, när man ser att ungarna som kommer hit har roligt. När man hör dem prata om cupen och hör hur de ser fram emot den. Att det här är en höjdare för dem, börjar Wennberg.
– När man ser utländska ungdomar komma hit, från Ryssland till exempel. Det är inte bara rika ryssar som kommer hit och det kan vara extremt att se. Men de har roligt. De får käk och de har roligt.
Peter Wennbergs ögon ler när han vill översätta glädjen för mig:
– Det finns en tjusning i alla delar. De äldre spelar ju en fantastisk innebandy, som är så rolig att se. Mellangruppen, där ser man hur spelarna utvecklas och hos de små ser man kärleken till innebandyn.
– Det är det drivet jag har.
– Uppsalapolisen har sagt att det var mer media som ringde på det här än vad man gjorde under mordet i Knutby. Visst är det galet?
Peter Wennberg fyrar av sitt raspiga skratt igen, men blir sedan allvarligare.
Under några timmar den 6 januari 2012 så var trycket på hans mobiltelefon hänsynslöst.
– Jag pratade med 70 medier och missade samtidigt 80 samtal. Då förstår du.
Wennberg suckar.
För storyn kommer aldrig riktigt att lämna cupen helt.
Larmet hade genom en ledare i Sirius gått i sociala medier och tidningar, radio och tv var inte sena att haka på.
En ung pojke hade på kvällen lämnats ensam vid Fyrishov, och enligt Sirius-ledaren så var det inte någon olyckshändelse. ”Pojken hade spelat för jävla dåligt och kunde gå hem. Det är barnmisshandel”, vittnade ledaren som hävdade att han varit i kontakt med den arga pappan som skulle ha lämnat sonen i Uppsala.
Det massiva ursinne som riktades mot pappan – men också Peter Wennberg och Storvretacupen – nådde snabbt orkanstyrka.
– Det första samtalet jag fick gällande detta var vid 21-tiden på kvällen, och den sista som ringde var vid 01-tiden. Det första samtalet morgonen efter kom klockan 05.00 från Dagens Eko…
Men var det sant eller var det en skröna?
– En skröna. Det hände aldrig. Han (ledaren) trodde inte det skulle bli så stort. Han var avundsjuk på cupen och ville att vi skulle få lite skit för det, säger Wennberg.
Konfronterade du ledaren?
– Nej. Polisen gjorde det, och han fick inte så roligt heller, säger Wennberg utan att verka ett dugg skadeglad.
– Men jag tycker mest synd om klubben där killen spelade. Där tvingades alla ledare gå en specialutbildning, trots att de inte hade gjort något fel.
Storvretacupen fortsätter att växa och är under ständig utveckling.
Peter Wennberg ser än i dag inga hinder eller gränser. Bara möjligheter.
– Jag tittar längre framåt. Vi är väl ungefär halvvägs med cupen, säger han kort.
– Vi är på väg upp igen och vi försöker nu få hit fler internationella lag och hoppas vara tusen lag inom ett par år. Det är målet just nu.
En del i Storvretacupens satsning för att spränga nya gränser är samarbetet med SolidSport, som under förra året slog världsrekord när man livesände turneringens samtliga 1 953 matcher.
– Det är framtiden. På det här viset så kan vi till exempel nå ut internationellt med sporten. Det kommer att ta lite tid kanske, men när folk hittar det så kan vi locka flera lag från andra länder. Och mormor och morfar ska kunna se på det, man ska kunna kolla i efterhand på en bra match. Till och med jag som är så oteknisk har fattat det, säger Wennberg och skrattar.
Okej, hur har då Storvretacupen blivit till det fenomen evenemanget är i dag?
– Jag vet inte riktigt, men jag hoppas att det är ödmjukheten. Vi försöker att vara lyhörda. Alla som kommer hit är våra kunder, och man vill ju se till att kunderna är nöjda, säger Wennberg.
– Vi har drygt 700 lag och 1400-1500 ledare och alla kommer inte att bli nöjda. Men vi försöker att alla ska vara så nöjda som möjligt. Är det ett problem vi kan lösa, så löser vi det. Vi har fått strömavbrott, tvingats flytta matcher till klockan två på natten, men vi har spelat alla våra matcher så här långt. Och så ska man ha en hyfsad plan och man ska ha en hyfsad domare. Det är det viktigaste.
Peter Wennberg tittar på mig över bordet, ställer ner den tomma kaffemuggen och säger:
– Vad en bra cup är? När alla 2000 matcher har spelats.
Mathias Lühr
mluhr@solidsport.com
