Nere i hagen, en massiv talang på väg rakt upp mot pingishimlen.
På läktaren, världens bästa bordtennisspelare genom tiderna.
SolidSport fick en unik besiktning av svensk pingis framtid när Jan-Ove Waldner, 53, satte sig ner och analyserade Truls Möregårdhs, 16, i SOC.
– Han mår bra där nere, precis som jag gjorde, konstaterar Waldner snabbt.

– Det är alltså svårare att vinna den här turneringen än att vinna VM. Ja, ja. För det första så är det tretton kineser med, på VM kanske det är sju. Sen är det väl upp emot arton japaner, säger Mikael Appelgren.

– Inte tretton kineser, säger Jan-Ove Waldner skeptiskt.

– Jo, tretton. I singel.

– Har du räknat på det?

– Ja.

– Du ska inte lyssna på “Äpplet”, säger J-O och vänder sig leende mot mig.

– Det ska du visst, jag har fått talets gåva!

Kompisarna och två av Sveriges absolut största idrottsmän genom tiderna har tagit plats på varsin sida om mig på Erikdsdalshallens ströfyllda läktare, alldeles vid hage nummer sex.

Tugget är fenomenalt.

Garvet hela tiden närvarande.

Men professionell fokus riktas mot golvet, där Truls Möregårdh går sin andra kvalmatch – mot den betydligt bättre rankade och meriterade Ho Kwan Kit från Hongkong – för att ta sig in i en huvudturnering späckad av världens bästa spelare.

– I kvalet måste du vinna fyra matcher för att ens komma in i turneringen. Ska han vinna turneringen så måste han vinna nio matcher… Det är svårt, säger J-O, innan han jublar över en vunnen blågul boll:

– Jarå, det ser bra ut. 4-1 kommer det bli. I set.

Vad är största skillnaden att gå från ligaspel I Sverige till den här nivån?

– Tempot. Du får inte mycket gratis här, de är så bra i det öppna spelet. I ligan är de inte lika bra där. Du måste vara stark i de långa duellerna, det är där det skiljer, säger Waldner utan att släppa spelet med blicken.

– Men Truls har spelat så mycket, och han har mött kineser som är två år äldre. Du vet, Liu Guoliang (kinesisk pingispamp och en av de bästa spelarna någonsin) gillar både Truls och Anton som framtidslöften. Och han har koll.

Anton är Anton Källberg.

20-åringen som var svensk pingis framtid innan Truls Möregårdh exploderade.

Och de två kommer att mötas dagen efter, då Källberg tillfälligt bromsar upp Möregårdhs resa mot stjärnorna efter en tät match.

 

Gång på gång upprepar J-O Waldner samma sak.

Påpekar att Truls Möregårdh inte är som alla andra världsspelare i Eriksdalshallen.

– Han spelar med variationer. Bra serve. Varierar korta och långa servar. Sen är han bra på att spela “raka vägen”. Det är inte normalt längre. De andra spelar bara diagonalt. Power-pingis, säger J-O.

– Det är inte så kul att kolla pingis ibland när alla spelar likadant, men Truls spelar inte som de andra.

– Där, skruv i loopen. Istället för att dra åt fel håll. Det är bra.

Har han en egen stil?

– En mycket egen stil, jämfört med motståndarna. De står ju så här, över bordet, spelar överskruv, snabbt, säger J-O och vevar med högerarmen,

– Truls kan köra lite backhandtryck, som jag gjorde, och sidblockar.

Waldner fortsätter engagerat:

– Kolla alla andra bord. Kolla nere i hörnan där, det är bara pang, pang, pang. Truls spelar inte som dem. Och Truls har bra skalle. Det är viktigt. Han blir inte nervös om det är 9-9. Bra skalle måste du ha om du ska…, gå långt. Han tar för sig, spelar på samma sätt som vid 0-0…

J-O avbryter sig själv.

– Näe, det här blir 4-1.

Hur sugen blir du på att lira när du kommer in här?

– Ingenting. Jag vet vad som krävs.

Men känslan måste du sakna.

– Det här är ju åtta bord. Hade det varit ett bord med finalspel, då hade det varit annorlunda. Just nu…, då sitter jag bra här uppe…

– Bra! Där är en sån boll, nittionio procent av all spelare drar den i backhand, men han håller in den och drar den raka, säger Waldner och applåderar högst av alla på läktaren.

Sen fortsätter det:

– Han kör långa skär, där alla andra kör backhand flip.

– Bra serve! Såg du? Härligt!

– Forehand måste bli bättre. Bra! Bra! Han mår bra där nere. Lite som jag….

Är han lik dig i spelet?

– Ja, i en intervju med “Äpplet”, Jörgen (Persson) och mig sa både “Äpplet” och Jörgen att han liknar mig mest. Det stämmer lite, va? Eller hur?

Jörgen sa väl att han liknar Vladimir Samsonov?

– Kanske. Lite kanske. Han har speluppfattningen. Samsonov har bättre backhand. Men mer mig, va?
Men han har en bit kvar….

 

– Här är varningen. Man vinner tre set och tror man har kontroll. Det har hänt mig också någon gång, att jag torskat fjärde set, säger J-O Waldner med ett skratt efter att den tidigare så överlägsna Truls Möregårdh förlorat fjärde set med 10-12 mot Ho Kwan Kit.

– Man tror man är hemma, det känns enkelt – så torskar man fjärde. Vem har koll på pingis? Här måste publiken tagga till, få igång honom.

– Kom igen, Truls. Nu måste jag jobba igång honom till 4-1. Annars får jag väl höra det, att jag hade fel.

Jan-Ove Waldner har koll på pingis, det vet hela världen, men Möregårdh förlorar även femte set och plötsligt känner man av nerven i den stora och ganska glest befolkade hallen.

– Så typiskt, man känner att man har koll och så slappnar man av. Ett set försvinner och kanske ett till. Sen blir det nerver. Nu gäller det att hålla sig kall, för nu börjar man ju tänka. “Fan, ska jag torska trots att jag hade 3-0? På SOC.” Nu måste man använde skallen, och han ser inte så jätteupprörd ut. Jag tror det löser sig, säger J-O beslutsamt.

– Ser du vad lugn han är i blockspelet. Han är lugn. Vaken. Nu är jag sugen på att kliva in. Nämen, jag gillar när de blockar bra.

Truls Möregårdh kommer ut i hagen inför sjätte set, och stödet från tidernas största spelare är fortsatt starkt och entusiastiskt på läktaren.

– Nu måste vi klappa igång honom. Hade det varit i Tyskland så hade det varit igångklapp nu. De hade inte accepterat annat, säger J-O.

Han ropar och klappar igång:

– Kom igen, Truls!

– Sådärja, nu fick vi igång fyra pers som applåderade. Han kände det i alla fall där nere. Det är alltid skönt.

Waldner tittar över på Mikael Appelgren på min andra sida, och vill få igång snacket på läktaren igen:

– Kommentera något om matchen, Mike. Du som är kungen.

– Det är inte så mycket att kommentera. Näe, Truls klarar det här. Han är tuff. Han lever i pingishallar, han är inte rädd för någonting. Han bara kör. Truls är topp tio i världen inom tre år, säger Appelgren lugnt.

– Mike, hade det varit i Tyskland så hade de klappat igång honom som galningar. Nu var det bara jag och (förre förbundskaptenen) Hasse Kroon.

– Då serverar de lite andra grejer på läktarna i Tyskland också…

– Haha…

– Oj, där hade han inga ben, Truls, säger Appelgren.

– Om han kommer in i den här turneringen så skulle det vara ett jäkla brejk för svensk pingis. Han har den där skallen att vända på det här igen, säger J-O.

– Han måste få starkare ben. Motståndare som kör honom från hörn till hörn, då måste han kunna gå ner djupt i knäna. Det måste han faktiskt träna, analyserar “Äpplet”.

– Här vore det…, bra! Jag skulle just säga att det vore bra med en time out här, kommenterar J-O, och fortsätter:

– Vad tror du om att Truls går in och skär långt på backhand nu? Det måste man ha sagt till honom nu.

– Han kommer köra en sån där lång fösserve i hans backhand. En äckelfösserve. Som han bara slänger iväg, svarar Appelgren.

– Han är ojämn, den vänstergubben (Ho Kwan Kit).

– Jaaa, bra junior, ropar Waldner efter att Truls Möregårdh till slut avgjort matchen efter en blixtsnabb och spektakulär duell.

– Honom ska vi ha, fyller Appelgren i, och vänder sig sedan mot mig:

– Du ser sista bollarna. Det finns lite i killen.

Är det en spelare som du skulle vilja jobba med?

– Ja. Man har bränt sig mycket med resor och så. Man skulle nog inte orka. Men det är en lättjobbad gubbe. Han lever i hallen.

– Han älskar pingis.

 

Mathias Lühr

mluhr@solidsport.com