Det är en kraft som blir allt mer tydlig. Mycket på grund av en tjänst som möjliggör den.
Tillsammans skapar de känslor som som aldrig tidigare varit möjliga.
Och rekord som ständigt når nya nivåer.
Läser ni det här så är det ganska mycket som talar för att ni också kommer att känna igen er, för då har ni också upplevt miljöerna som präglar en stor ungdomscup i valfri sport.
Som de snackiga tjejgängen som drar förbi i träningsoveraller och en högtalare med högt pumpande musik.
De spridda “kom igen”-ropen från läktarna, där tillresta föräldrar biter på naglarna som om det vore en VM-final som avgjordes.
De kritiska matköerna, mobilstirrandet i grupp och väntandet på nästa match.
Och så känslorna. Känslorna.
Själva anledningen till att vi alla befann oss i Lund, Uppsala eller Stockholm eller i någon annan stad under jul- och nyårshelgen när 2019 blev 2020.
Känslorna!
För många handlar cuper om resultat, om att vinna. Och det är inte fult att känna så.
Men för ännu fler ungdomar är gemenskapen minst lika viktigt, delandet av minnen och unika erfarenheter.
Jag har strosat runt i det magnifika idrottskomplexet som heter IFU i Uppsala i någon timme när jag ser de Barcelona-liknande blå-röd-randiga matchtröjorna hos min klubb – Rotebro IS – på en av de nedsänkta planerna.
Det är klubbens P06 som möter ett tungt gäng från Åkersberga. Ackers, kallar de sig.
Jag stannar naturligtvis till för ett ögonblick.
Och märker snabbt att det är långt ifrån jämnt. Det är spel mot ett mål.
Ackers är först på varenda boll, vinner varje närkamp och bollarna viner kring motståndarmålet som en ilsken hagelskur.
0-1 blir 0-2 och till slut ganska snabbt 0-5 – och nackarna på Rotebro-bänken kröks i samma takt.
Fram till klockan tickat fram till 10.11 av den andra och avslutande perioden. Då ett ovanligt Rotan-anfall slutar med att bollen på något sätt till slut hamnar i nätet bakom den sysslolöse Ackers-keepern.
Då kommer de. Känslorna.
Lyckan i ögonen på målskytten. Jublet från bänken. Armar som sträcks i luften. Ögon som lyser.
Att det nu står 1-5 och matchen varit totalkörd sedan minut tre, det kunde ingen strunta mer i än Rotebros ledare och spelare i det här ögonblicket.
Mål i Storvretacupen, världens största innebandycup, det blir väl inte häftigare än så?
Jo, det kan det visst bli.
För känslorna stannar inte längre kvar i hallarna eller på fotbollsplanerna. De sprids via livesändningar över Sverige, ja, över hela världen – där mammor och pappor, mormödrar och farfäder, kusiner och kompisar får jubla ikapp med en mobiltelefon i handen eller en laptop i knät.
Och de här jublande släktingarna och vännerna blir allt fler.
Många fler.
När Solidsport under de nämnda helgerna sände närmare 10 000 matcher från bland annat Storvretacupen, Lundaspelen i både handboll och basket och ST-cupen i fotboll så var det en flodvåg av livesändningar som letade sig ut från sporthallarna i Uppsala, Lund och Stockholmsområdet.
Totalt var det omkring 250 000 visningar från cuperna.
Vilket resulterade i sammanlagt 62 500 tittartimmar.
Jämför man med fjolårets siffror (54 199 tittartimmar) hos oss på Solidsport, så är det enkelt att se att viljan att vara delaktig växer snabbt samtidigt som tekniken utvecklas och sändningarna blir allt bättre för var dag.
Det är en givande resa att vara med på. Fylld av känslor.
