– Jag har ganska svårt för det här. Det är jobbigt att förlora….
Det är dagen efter förlusten mot holländskan Amy Tan i den tredje omgången av junior-EM i Estland. En ganska klar förlust, i två raka set.
Ett nederlag som gör ont.
Men dubbelspelet tillsammans med Tilda Sjöö återstår, och det finns ingen tid att deppa ihop.
Ashwathi Pillai måste ta sig vidare för att fortsätta jaga sin dröm, och 18-åringen vet i dag också hur hon ska göra för att rikta fokus mot nästa uppgift istället för att fundera på något hon helst skulle vilja göra om.
Det har hon lärt sig av sin mamma Gayathri Vinod och pappa Vinod Pallai.
– Mamma och pappa brukar säga att det är en del av sporten. Att förlora. Det är mänskligt att misslyckas. De påminner mig om att jag spelar badminton för att det är roligt. Jag måste tänka att det finns hur många tävlingar som helst framför mig i karriären. Jag måste se det som ett prov i skolan, ibland går det bra, ibland går det sämre.
– Att jag förlorade igår…, det händer ju inget. Det är okej, och jag har lärt mig massor av den här tävlingen.
Ashwathi tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Just nu, tack och lov, vinner jag mer än jag förlorar….
Så har det varit länge nu för Täby Badmintons och Sveriges största badmintonlöfte som började spela tillsammans med pappa Vinod Pallai när familjen fortfarande bodde i Bangalore, Indien.
Till Sverige flyttade familjen när Ashwathi avslutat fjärde klass.
Titlar har hon massor av, likaså internationella meriter – och sedan finalsegern över Västra Frölundas Frida Lindström i februari kan tonåringen också kalla sig bäst i Sverige.
Ännu ett steg på vägen, men långt ifrån att vara framme.
– I Sverige möts man med mycket respekt, men tyvärr…
Ashwathi letar efter de rätta orden:
– Alltså, Sverige …., vi är på den nivån att vi är på väg uppåt, vi är inte så många spelare på topp 50. Att vara svensk mästarinna är stort för mig, med det säger ingenting för andra spelare utanför Sverige.
Känner du att du har mycket kvar att bevisa?
– Jag är inte här för att bevisa något för någon annan, jag är här för att jag vill det, säger Ashwathi bestämt.
– Jag vill vara den bästa spelaren jag kan bli.
Vad innebär det?
– På kort sikt vill jag ju prestera på junior-VM och junior-OS, dit jag blivit uttagen. Sen ska jag försöka kvalificera mig till “riktiga” OS 2020 i Tokyo.
Målet på riktigt lång sikt då?
– Min dröm är att vara bäst i världen. Och jag jobbar på det, ett steg i taget.
Målmedvetet och stenhårt tränar Ashwathi Pillai två till tre gånger om dagen (“minst ett fyspass varje dag”), och utbildningen sker även utomlands.
Senast var svenskan i Thailand för att träna med kollegor och konkurrenter i den absoluta världstoppen.
– Det som skiljer är träningsmängden. Vi körde sex timmar per dag i Thailand och det har jag aldrig gjort tidigare, berättar Ashwathi.
– Och det var riktigt bra motstånd, Ratchanok Intanon, tidigare världsetta – henne körde jag med varje dag. Och det fanns många andra duktiga spelare där också.
Sporrande, gissar jag?
– Jättemotiverande, men man ser som sagt också skillnaden mellan oss. De lägger ner all sin tid på sporten, de har inget annat och de offrar mycket mer än jag, Men jag vet att det är nåbart, jag är på väg.
Känns det som om du offrar mycket för att lyckas i din sport?
– Inte någonting. Jag gör det här av egen vilja.
– Jag kanske inte kan åka med på semesterresor, och jag har inte varit på någon fest. Inte ännu i alla fall. Mina kompisar bjuder inte ens in mig längre, de vet att jag tackar nej….
Men är inte det smådeppigt?
– Absolut inte! Jag tvingas inte till någonting. Jag spelar badminton för att det är kul. Jag vill det här.
– Okej, ibland måste jag komma ut, och då träffar jag kompisar eller gör något annat. För att komma ut ur badmintonbubblan.
Vari ligger utmaningen, att nå ända fram till världstoppen?
– Alltså, jag litar på att jag tränar ordentligt. Jag kan inte träna så mycket mer, eller träna smartare än jag gör.
– Rent specifikt så behöver jag tålamod. Eliten är mer tålmodiga i spelet, och det kommer med erfarenhet och mental styrka. Att man orkar hålla ut. Jag ä r stark mentalt, men kan alltid bli bättre. Det är en lång väg att gå.
När tänker du vara där – i toppen?
– Alltså, tidsmål… Jag vill kvalificera mig för OS 2020. Då har jag två år på mig att komma upp i topp 80 eller topp 100 i världen. Men allt kommer när det kommer.
– Och det kommer att komma!
Mathias Lühr
